Vi avslutar vår Bourgogne-vistelse med ett besök på Chateau L’Ange Gardien. Producenten bakom det fantastiska vitvinet vi drack på Relais de Saulx i Beaune. Om ni nu hade missat det. Jag tror bestämt att jag har tjatat lite om det vinet.

Nicole Jaboulet-Vercherre tar emot oss kl 09.30 Hon är en förtjusande kvinna. Lång och fransk. Trevlig och engagerad. Dessutom mycket bra engelska. Hon blir glad av att höra hur mycket vi uppskattade deras Auxey-Duresses ”Les Rondères” från 2002. Tyvärr är den slutsåld. De har ännu inte släppt 2001 och 2003. Chateau L’Ange Gardien lever nämligen efter filosofin att inget vin ska släppas innan det är moget. Nicole och hennes man Pierre provar sina årgångar kontinuerligt. När de anser ett vin som klart så släpps det till försäljning. De försöker undvika andrahandsförsäljning genom att bara sälja till personer som har besökt dem. Jag och sambon tillhör nu således den exklusiva skara som har tillgång till deras beställningssajt. Bara det.

Vi har en gedigen provning framför oss. Börjar med Bourgogne Aligoté ”Grains dorés” från 1999. Aligoté är alltså den enda vita druvan förutom chardonnay som odlas i Bourgogne. Ett moget vin som doftar nötter och torkad frukt. Lång, torr och komplex smak. Rund och annorlunda än de andra aligoté-viner vi har provat. Troligtvis till stor del på grund av mognaden.

Vi får också prova två viner som Nicole och Pierres son producerar. Domaine de Mac Mahon. En mycket frisk från Auxey-Duresses från 2002 och en lite kryddigare från Meursault från 2006. Bra viner, men inte lika minnesvärda som Chateau L’Ange Gardiens egna.

Vi fortsätter med en Sauvigny-les-beaune ”Les Vermots” från 2002, för 36 euros.  Doftar friskt, men med inslag av marsipan och läder. Vi får hjälp av Nicole med att hitta ord på våra intryck. Mycket pedagogiskt. Fet och rund smak. Inget aperitifvin. Här behövs en fågel eller fisk med lite fetare sås. Jag gillar den verkligen.

Så går vi över till röda. En Chorey-les-beaune ”Grand saussy” från 1999. Mjuka tanniner. Mycket svarta vinbär och mörka bär. Skulle sitta fint med vilt och svartvinbärsgelé. Sen kommer en Savigny-les-beaune ”Les Vermots” från 2003. Tryffel, viol och svamp. Mjuka och silkiga tanniner – så typiskt för en bra pinot! En anka med en sötsur sås skulle inte sitta helt fel här. Tredje rödvinet är från klassisk mark. En Pommard ”Les petits noizons” från 2003.  Vingården har röd, fyllig jord som präglar vinet. Doftar choklad, körsbär, lite kaffe. Smakar lite mörka bär, lite choklad och massor av tanniner – men mjuka och inte alls obehagliga. Tänka sig detta till en fin bit rött kött! Jag bara måste ha. För ringa 69 euros.

Nu plockas domänens egna cremant:er fram. En vit som doftar brioche och smakar friskt och trevligt. Kan passa både till pilgrimsmussla och anka enligt Nicole. En rosé som smakar mer frukt, mer hallon. Och med tydlig ”mousse”. Prisvärda som tusan för 14 respektive 16 euros. Avslutningsvis får vi prova domänens omtalade Crème de Cassis. Den är späckad av vitamin C och smakar som sammetslen svartvinbärssaft. Innan vi åker får vi prova en Kir Royale. På egna produkter såklart. Nicole påminner oss om att en riktig Kir Royale inte ska göras på champagne, utan på just crémant. Med Chateau L’Ange Gardien’s egna produkter blir det den ultimata fördrinken. Synd att det råder platsbrist i våra resväskor…

Vi vinkar av Nicole, rullar ut ur byn Ladoix-Serrigny och ställer in GPS’en på Mosel.

Efter nästan 3 timmars bilfärd är vi framme vid första producenten i Mosel. Karthäuserhof i Eitelsbach. Vi har bokat tid och blir visade genom stora anläggningar till provningssalen. Vi får information om att 2007 var ett mycket bra år med lite fruktigare viner som resultat. 2008 var ett mer klassiskt Riesling-år, med mycket syra i vinerna. Vi håller oss till de torra vinerna, eftersom vi hört att Karthäuserhof är bra på just det. I deras Qualitätswein Trocken så upptäcker vi skillnaden mellan 2007 (vit frukt) och 2008 (tydlig syra). Vi rör oss ”upp” längs kvalitetskedjan. Kabinett 2008 är lite karaktäristiskt spritsig, medan 2007 visar lite pepprighet. I Spätlese blir komplexiteten större. Honung i doften och melon i smaken. Men fortfarande stor syra. Vi avslutar med att prova två Auslese. 2007 och 2004. Den första har komplex och rund smak med tydlig lagringspotential. 2004 har börjat uppvisa petroliumtoner och honung.

Vi är inte jätteimponerade, men gillar Auslese Trocken 2007. Vi försöker förklara att vi vill köpa en flaska. ”One case?” frågar vår provningsledare. ”No, one bottle”. ”Oh….Two bottles perhaps?”. ”No, sorry, just one. We’re flying”. ”We can ship it to you!”. ”Well, it’s a bit tricky with the monopoly in Sweden”. Och så vidare.  Jag misstänker att vår provningsledare ansåg sin tid som bortkastad. Men vi åker tillslut iväg med den önskade flaskan. För 18,50 euros.

Vi anländer till sagobyn, och rätt turistiga, Bernkastel-Kues på sen eftermiddag. Checkar in på vårt sagohotell Märchenhotel. Med anor från 1640. Dyraste boendet på resan. 130 euros per natt. Som sig bör väntar lite choklad och frukt på rummet, som är lite av en svit. Det är tydligt att det är ett fyrstjärnigt hotell. Om man vill ha ett billigare boende så finns det massor av B&B’s och rum att hyra i de lite mindre turisttäta byarna omkring Bernkastel-Kues. Vårt rum har såklart ett sagorelaterat namn. Aschenputtel. Tyska är ett roligt språk.

Vinlandskapet i Mosel är helt annorlunda än i Bourgogne. En böljande smaragdmatta på båda sidor av floden som sakta flyter fram. Högre rankor än i Bourgogne. Rätt branta kullar på sina ställen. Och väldigt grönt.

Upptäcker till min stora glädje att det är ordentlig kantarellsäsong. Alla restauranger har relaterade rätter. Tysktalande sambon lär mig att spana efter ordet Pfifferling. Äter en enkel och god pasta med massor av gula Pfifferlings på kvällen. Ett glas Riesling till. Helt okej start på Moseläventyret.

Bernkastel-Kues och Mosels böljande, gröna vinlandskap:

Andra och sista dagen på vår förbokade winetour. En ”Grand Premier Tour”. Minsann. Det vill säga lite Grand Cru-viner på programmet också. Den här dagen är deltagarlistan längre. Ett brasilianskt par i vår ålder. Ett par från Hawaii på smekmånad. Ett medelålders par från Kentucky. Och så jag och sambon. Dagens fokus är Côte de Nuit – det ”fina” rödvinsområdet i Beaune.

Första stopp är utanför den mest kända av alla Grand Cru-lägen i Bourgogne. Romaneé-Conti. Det är en liten bit jord på 1,8 hektar omgärdad av en låg kalkstensmur (en sk ”clos”), med ett antal vinrankor som producerar ca 5 400 röda flaskor per år. Jorden är järnrik kalksten på en bas av sten och ”marl” (lera och kalk). Medelåldern på vinrankorna är över 50 år. Det finns inte mycket som skvallrar om kultstatusen. Om värdet på en flaska. Knappa 30 000 SEK på förstahandsmarknaden. Att priset blir betydligt högre på andrahandsmarknaden är något som inte uppskattas av ägaren och producenten Domaine de la Romaneé-Conti…

Efter fotografering av Romaneé-Conti-vingården drar vi vidare till första producenten för dagen. Domaine Michel Noëllat & Fils i byn Vosne-Romanée. 17 hektar. Traditionell vinifikation. Vi provar bara röda viner. En Chambolle Musigny 2006 med mycket frukt och syrig ungdomlighet. En Vosne Romanee 1er Cru ”Les Suchots” 2006 med lite mer jord och tanniner. En Vosne Romanee 1er Cru ”Les Beaux Monts” 2006 med mer muskler – tanniner, stall och kryddighet, en hint av syrliga hallon. Båda Premier Cru-vinerna kommer alltså från vingårdar runt byn Vosne-Romanée, men från olika vingårdar. ”Les Suchots” jordmån är präglad av lera. ”Les Beaux Monts” av sand. Till sist får vi prova en Clos de Vougeot Grand Cru 2006. Multna löv, skogshallon och enbärsris. Behöver åldras 6-8 år, och då kommer violer och mysk att framträda. Vi slår till på en flaska från 2004 à 55 euro. Clos de Vougeot är den enda Crand Cru jag har provat tidigare. Dock från domain Château de la Tour.

Vidare mot Nuits-Saint-Georges och nästa producent på programmet. Domain Fabienne Bony. Jajemensan. En kvinnlig producent! Det finns bara 34 kvinnliga producenter i Bourgogne - av totalt 4000. Fortfarande småskalig produktion, vinifikationen sker i princip i ett större garage/uthus. Men så charmigt! Fabienne pratar helt okej engelska och bjuder på små varma ostbollar som tilltugg vid vinprovningen. Vi köper två riktigt prisvärda viner. En Nuits St Georges 2007 för 18 euros med fruktighet, tanniner, lite beska och bra potential. Ska lagras minst 2 år, men blir utmärkt med 10-20 års lagring. En Nuits St Georgies 1er Cru ”Les Pruliers” 2007 för 28 euros. Jordig, lite metallisk och komplex doft. Ung, lite fruktig smak med finess och elegans. Bra potential med tanniner och syra.

Lunchstopp för dagen blir ”Morgan” i Nuits-Saint-Georges. Ägaren driver hela restaurangen helt själv. Serverar, lagar maten, diskar. Fascinerande. Äter en äkta, mustig Beuf Bourgignon. Tydlig rödvinssmak och mört kött. Vi får lära oss mer om våra medresenärer. Kentucky-paret är härligt midwest-iga och pratglada med generösa midjemått. De har gått lite bananas hos producenterna hittills och beställt lådvis med vin att skeppa hem till Kentucky. Hawaii-paret är väldigt unga och lite fundersamma över hur de ska fördriva sina smekmånadsdagar i Beaune. Jag lyckas tyvärr inte tjuvlyssna tillräckligt intensivt på brasilianarna för att bilda mig någon egentlig uppfattning där. Men alla är väldigt trevliga. Jag passar också på att nämna det fantastiska vinet från gårdagskvällen för våra guider Lynn och David. Och det visar sig att det faktiskt känner producenten. Och de pratar till och med engelska! Jag får ett nummer och lyckas boka in ett  privat besök under morgondagen, redan kl 09.30 Ägarinnan undrar om vi verkligen vill prova vin så tidigt. Det undrar jag också. Men har man ett resschema så har man. 

Sista producenten för dagen är Domaine Henri De Villamont, i Savigny-Les-Beaune. Det här är den största producenten på vår tvådagarstur. De pratar engelska och har regelbundna öppentider för spontanbesök. Vi har turen att få en guidad tur i deras berömda vinkällare. Till deras tankar som pryds av verk från en lokal konstnär. Och till en av deras vingårdar – den gränsar ovanligt nog till själva produktionsbyggnaden. Sen provar vi både vita och röda viner – totalt åtta stycken. Mest minnesvärd av de vita är Meursault ”Les Clous” 2006 har en doft av brioche och en rund, trevlig smak. Fin till en fisk med beurre blanc. Bland de röda sticker Grands-Echezeaux Grand Cru 2006 ut. Mörk färg. Stall och mörkna löv – som en flaska höst! Mycket bra potential att fyllas av tryffel och andra godsaker. Vi slår faktiskt till på en 2005 för 94 euros. Vi köper även en Meursault ”Les Clous” 2006 för 27 euros.

Det visar sig alltså bli en något mer shoppingintensiv dag än gårdagen. Totalt fem flaskor. 222 euros. Känns som en bra siffra.

Som om inte det vore nog så uppsöker vi en rekommenderad vintage-affär när vi är åter i Beaune. Och det är såklart inte gamla kläder jag snackar om. En mycket trevlig och ödmjuk fransman guidar oss i butiken. Vi kan inte låta bli att slå till på en flaska pinot noir från 1978! En Labouré-Roi Vosne-Romanée 1er Cru Les Suchots. En chansning såklart. Men butiksägaren hade nyligen korkat upp en tvilling och varit mycket nöjd. 85 euros för en flaska födelsår är ändå inte så dumt.

På kvällen har jag bokat bord på en enstjärnig krog i Beaune. Det finns en del utströdda i Bourgogne. Le Benaton ligger på 25 Faubourg Bretonnière. En liten, modern restaurang med mysig uteplats på baksidan. Det är varmt och blå himmel så vi placeras i skuggan på uteplatsen. Vi väljer den enklaste av avsmakningsmenyerna, med fyra rätter. Vinpaket är de inte så  mycket för i Frankrike, så vi beställer en flaska pinot noir Auxey-Duresses 2004. Helt okej. Men det vita vinet från samma by som vi drack under gårdagskvällen är  i en klass för sig.

Som det sig bör på en stjärnkrog så bjuds en Amuse Bouche. Grön gazpacho med minibruschetta. Mycket mumsig och en bra start. Förrätten är gåslevertartar med jordgubbsgelé, rabarberkompott, brioche och aprikossås. Sött och fett så det förslår. I det lilla formatet är det dock delikat. Vi inser snabbt att det är lika bra att låta bli rödvinet. En pinot är en för svag följeslagare här. Det får bli vatten. Till huvudrätt får vi 2xduva (lår och filé) med potatis- och parmesanmousse, vinsky, chorizoterinne och bondbönor i smördeg. Himla gott och mäktigt! Pinot noir:en funkar bra till, men ett kraftigare vin skulle ha suttit ännu bättre. Kanske en mogen pinot noir, eller en Bordeaux. Osträtten är mjukost marinerad med dijon och curry. Skönt att det inte är allt för tungt och omfattande.

Till efterrätt kommer en tårta på vit chokladmousse, pistage och mynta, med färska hallon och en citron/basilika/cocos-glass. Himmel så gott! Det är den näst godaste efterrätt jag har ätit. Efter chokladkakan på Wistub du Sommelier i Bergheim. Dessertvin blir en TBA och en Vendange Tardives. Dyrt men gott.

Ordentligt mätta är vi vid detta lag. Men till kaffet kommer såklart ett fat med godsaker: chokladkakor, macarons, marsmallows, maränger, flan och kola. Jag tvingar i mig några. Mättnaden hindrar förtjänad uppskattning. Notan landar på 183 euros. Mer prisvärt än de flesta stjärnkrogar i Stockholm. Om de bara kunde erbjuda vinpaket vore lyckan total.

 Le Benaton efterrätt, samt Romanée-Conti:

I Bourgogne har vi förbokat en tvådagars wine tour med Burgundy Discovery winetours. Vi hämtas upp på måndagmorgonen kl 09.00 från vårt hotell. Välkomnas av våra värdar Lynn och David Hammond in i en modern minibuss. Med AC som tur är. Det är en varm dag. Den enda övriga tour-deltagaren är en ensamstående och pratglad 50-årig engelsman. Med videokamera i högsta hugg. ”I will edit this tonight and show it at my wine club when I get back”.  Vi blir ofrivilligt statister i en engelsk hobbyfilm. Av en man som spenderar semesterkvällen med att editera film. Livet är fullt av överraskningar.

Vi får en pärm bl a med förteckning över producenter vi ska besöka. Med ordentlig plats för provningsanteckningar. Mycket prydligt och ambitiöst.

Under resan i minibussen får vi en introduktion till vinernas Bourgogne. En hel del som vi redan visste. Men repetition är aldrig fel. Skippa detta stycke om det blir för teoretiskt. Jag tenderar att ”gå igång” ibland. Nåväl:
•    Druvorna är i princip Pinot Noir samt Chardonnay, med lite okända Aligoté som undantag. De stora områdena är Chablis, Côte d’Or (Côte de Nuit och Côte de Beaune), Côte Chalonnaise samt Mâconnais.
•    Nästan 2/3 av produktionen är vita viner (inklusive den bubblande och goda crémanten). Chablis bidrar starkt med att dra upp det vita snittet.
•    Den finns fyra ”klasser” eller appellationer av Bourgogne-viner. Regional wines är viner som kommer från Bourgogne, rätt och slätt. Village wines kommer från vinrankor kring en viss by (dvs jordmån/terroir sätter viss prägel). Premier Cru kommer från en enda avgränsad jordplätt av vinrankor, vilken anses ha finare jordmån/terroir än andra jordplättar runt byn. Grand Cru är den högsta appellationen och vindruvorna i ett sådant vin kommer från vinrankor på en riktig toppjordplätt. Rätt och slätt.
•    Som en parentes finns det Village wine single vineyard också, där druvorna till vinet kommer från en och samma jordplätt vid byn, men där jordplätten inte har Premier Cru- eller Grand Cru-status.
•    Den mest kända av Grand Cru-lägena (eller toppjordplättarna) är Romanée-Conti. Det är ett vin jag troligtvis aldrig kommer att få njuta av. För att illustrera så kommer en begränsad upplaga av Romanée-Conti årgång 2005 att säljas för 27 495 kr PER FLASKA på Systembolaget. Tjugosjutusenfyrahundranittiofem. Då vill du inte veta vad den går får på andrahandsmarknaden…
•    Inte bara appellationen avgör kvaliteten. Såklart. Producenten, eller Domaine, spelar också roll. Alla har sin egen filosofi om vinifikationen (tillverkningen av vinet). Och det finns över 4000 producenter i Bourgogne. T ex kan tiden för hur länge vinet lagras i nya och gamla ekfat skilja sig åt. Generellt sett är dock ekprägeln mer subtil i Bourgogne-viner än i ”nya världen”-viner. ”Vi gör vin, inte eksaft”, som fransmännen själva skulle uttrycka det.
•    Mer än en producent kan ha vinrankor inom t ex ett specifikt Premier Cru-läge, vilket gör det hela lite mer komplicerat. Såklart.
•    Årgången, d v s året druvorna skördas, är ytterligare en sak som inverkar på vinets kvalitet. 2002 var ett toppår för vita. 2005 ett toppår för röda. 2003 var generellt opålitligt. Till exempel.
•    Äh, nu räcker det med teori. För den här gången.

Den första dagens vintur fokuserar på Côte de Beaune. Vi börjar i byn Mersault och hos producenten Coche-Bizouard. Som för många andra domäner så har ägorna gått i arv från far till son (oftast, mycket få producenter är kvinnor). Domain Coche-Bizouard har växt från 2 ha för 100 år sedan, till 14 ha idag. Det kan låta väldigt lite, men snittstorlek på ägorna i Bourgogne är 6 ha per producent (ofta utspridda över flera byar och jordplättar). Vinerna för provningen är samtliga vita – 12 stycken närmare bestämt. En blandning av regional wines, village wines och premier crus, och en blandning av byar och vinplättar. De flesta är 2007:or och alltså unga med tydlig syra.

Tre stycken urskiljer sig från mängden:
•    Saint Aubin Premier Cru ”Les Combes”, 2007 (där Saint Aubin är byn och "Les Combes" är Premier Cru-läget) – Tydlig mineral och syra, bra balans, vit frukt. Efter 5-6 år i lagring kommer förhoppningsvis torkad frukt, nötter och tryffel att framträda.
•    Meursault Premier Cru ”Les Charmes”, 2006 – citrus och en aning jäst i doften, vit frukt och tydlig syra i smaken. Efter ett par års lagring blir den utmärkt till kyckling eller fisk i vit sås. Meursault-viner är oftast kraftigare och fylligare vita viner än de från t ex Puligny Montrachet.
•    Puligny Montrachet Premier Cru ”Folatieres”, 2006 – fräschör och komplexitet i doften, vit frukt, syra och en tydlig strävhet i smaken. Stor lagringspotential och en favorit hos mig och sambon. Vi inhandlar en flaska (årgång 2005) för 40 euros i Cave des Vieilles Vignes i Mersault, eftersom producenten inte har egen försäljning.

Färden bär vidare mot byn Monthélie, och domain DuJardin. Domänen drevs tidigare av familjen Bouzerand, men driften togs över av eldsjälen Ulrich Dujardin när ingen son eller dotter i familjen var intresserad. Ulrich managerar de 8 ha helt själv, och tar också emot vårt lilla provningsgäng med öppna armar. Helt på bubblande franska, men vårt värdpar översätter som tur är. Vi bjuds på en tur i den lilla produktionsanläggningen, och i vinkällaren – där vi får smaka på en Monthelie Premier Cru ”Les Champs Fulliots” 2008 direkt ur ekfatet. Mitt i den malolaktiska jäsningen. Inte gott, men roligt.

 
Vi smakar bl a en Auxey-Duresses 2007 (mycket frisk och mineralig, passar till sniglar i vitlökssmör), en Meursault 2007 (något rundare i smaken, passar till mer krämig mat) och en Monthélie Premier Cru ”Les Champs Fulliots” 2006 (pinot noir med mycket tanniner och syra, men även skogshallon). Ulrich är otroligt charmerande, men jag önskar att vi hade kunnat prova en mer mogen variant av hans viner. Som de är nu så är syran för framträdande. Jag och sambon har svårt att fastna för någon.

Lunch ingår i touren, och denna dag är det restaurangen Relais de la Diligence som gäller, i närheten av byn Monthélie. Vi provar en Jambon Persille (en skink- och persiljeterinne i gelé) till förrätt, tillsammans med ett glas Aligoté från Bouzeron. Mycket Bourgognskt! Till huvudrätt väljer jag kyckling i två såser, bl a en epoisses-sås. Ett glas pinot noir som följeslagare. Till efterrätt en chokladdessert. Sjukt mätt sen.

In i minibussen och iväg till sista producenten för dagen. Domain Pascal Borgeot i byn Remigny. Fortfarande i Côte de Beaune. En något större producent med 17 ha. Här provar vi bara röda viner, trots att de producerar flest vita. Några som jag och sambon minns är Santenay Premier Cru ”Les Gravières” 2004 (Läder, stall, mörka bär, svarta vinbär och anis, viss syra men ändå hyfsat mogen) och Chassagne-Montrachet ”Champs de Morgeot” 2004 (tydligt bär/sylt, viss syra och hyfsade tanniner).

Vi blir avsläppta vid vårt hotell vid 16.30-tiden, med endast en (1) inhandlad flaska! Rekord för oss… Vi tar farväl av vår vän engelsmannen eftersom han inte ska med på tisdagens vintur. Efter en kort vilopaus tar vi en promenad i stan och passar på att gå förbi och boka ett bord på en restaurang som Lynn och David har tipsat oss om: Relais de Saulx (6, Rue Louis Very).

Det visar sig vara ett mycket bra tips! Det är en liten, mysig och lite lyxigt lugn restaurang. Vi är trött på kött och kyckling så sambon beställer pilgrimsmusslor med chorizorisotto och jag en vit fisk med potatispuré, beurre blanc, persilja och parmesan. Efter mycket velande över vinlistan så bestämmer vi oss ändå för en mogen vit Bourgogne. En Chateaux L’Ange Gardien Auxey-Duresses ”Les Rondières” 2002. Alltså ett village wine single vineyard, från ett mycket bra år. Det är fullkomligt fantastiskt! Maten absolut, och framförallt vinet. Petroleum, nötter, tropisk frukt – men bra balanserad av syran. På det hela taget en middagsupplevelse väl värda sina 86 euros. 

 Middagen på Relais de Saulx:

Vi börjar dagen med att avsluta Eguisheim-vistelsen som den började. Med en provning. Hos Léon Beyer. Även här förlitar jag mig på en något knackig franska. Léon Beyers kännetecken är mycket torra viner. Vi provar bl a en bra, mycket torr Riesling Classic 2007. Favoriten, som vi också köper, blir en Gewurztraminer Cuvée des Comtes d’Eguisheim 2000 (22 euro). Den är förvånansvärt torr för att vara en Gewurztraminer, men med typisk kryddighet, parfym och lychéefrukt. Tänker mig en smakrik fiskrätt som följeslagare. Kanske ört- och honungsglacerad kyckling...

Nu är det dags att lämna Alsace. Efter en croissant-fika i Colmar, ställer vi in GPS’en på Beaune i Bourgogne. Vi anländer till vårt hotell i Beaune vid 15.00-tiden Hotel de la Cloche är ett lite slitet, men rent och fräscht hotell mycket nära centrum i Beaune. Kostar 70 euro per natt, exklusive frukost (9) och parkering (4). Prisnivån är generellt högre i Beaune, så detta är nog ett ganska prisvärt hotell. I andra mindre byar i Bourgogne finns det billigare B&B-alternativ.

Solen strålar från en blå himmel (äntligen) och vi strosar runt i Beaune. Det är en betydligt mer konservativ stil på byar och hus i Bourgogne, än i Alsace. Inte lika mycket ”pynt”.  På gott och ont.

Det är söndag och många restauranger är stängda i Beaune. Det är rätt fullt på de som har öppet. Efter lite köande hamnar vi på en restaurangen vid namn Le Fleaury. Vi tar helt enkelt en chansning med den restaurang vi får plats på. Jag känner mig lite fransk och börjar med att skicka ut vinet. Det visar sig nämligen vara en 2006 när vinlistan sa 2005. Vi får in en annan pinot noir istället från 2005. En Rapet Pernand-Vergeless Les Belles Filles 2005. En mycket bra årgång som såklart skulle kunna ligga några år till. En god pinot noir redan nu. Vi inleder med att dela på en sniglar i persilje- och vitlökssmör. Traditionellt så att det förslår. Kan inte säga att jag är jätteimponerad. Jag får sedan in en Coq au vin med penne. Det är riktigt gott med pasta till! Grytan är god och gräddig. David väljer en köttbit och epoisses-sås – traditionell Bourgognsk kitost. På det hela taget en god middag. Och himla fransk. Chansningen gick hem.

Beaune och Rapet Pernand-Vergeless Les Belles Filles:

Efter en stärkande frukost rattar vi bilen mot byn Riquewihr. En provning är bokad med Hugel & Fils. En av de stora producenterna i Alsace. De väljer att inte fokusera på ursprunget på druvorna och struntar i Grand Cru-systemet. Tvärt emot Marcel Deiss filosofi alltså. Istället använder Hugel & Fils en egen klassificering, med Jubilée som högsta nivå. Mycket prisvärda sådana. Firman är också mycket kända för sina Vendange Tardives och Sélection de Grains Nobles. Stora, fina viner gjorda av övermogna/botrytis-angripna druvor.

Det blir en mycket bra provning med många goda viner. Vi får jämföra druvor och årgångar. Vi bestämmer oss tillslut för en Pinot Gris Jubilee 2004 (25 euro, druvtypisk men mycket torr, till vitt kött eller t o m vilt) samt en underbar Riesling Vendange Tardives 1998. Då ber vår provningsledare oss att vänta en sekund, och återkommer med vad hon kallar ”något alldeles, alldeles extra”. Vi får smaka deras Gewurztraminer Sélection de Grains Nobles 2005. Det är utan tvekan det mest fantastiska viner jag har smakat. Stor och komplex. Nötter, lychée, honung, parfym, blommor… Bra syra. Tydlig druvsötma – som kommer att bli mer subtil med åren, till förmån för andra smaker. Ett vin att lagra i evighet. Och jag vill så gärna ha den. Trots priset på 98 euro. David tvingar mig dock att välja mellan den och Vendange Tardive’en. Någon måtta på köpglädjen får det allt vara. Jag byter ut VT mot SGN, och har inte ångrat mig ännu i alla fall.

Vi fick dessutom en fin vinöppnare med oss från Hugel. Bara det.

Nu öser regnet ner igen, och vi åker tillbaka till Eguisheim för provning i vår ”egen” by. Vi börjar med en lunch på den rätt enkla restaurangen Kas’fratz, där vi provar en Alsace-specialitet. Tarte Flambée. Som en tunn pizza utan tomatsås skulle man kunna säga. Med mycket ost.

Regnet upphör och vi strosar till producenten Bruno Sorg. Här får jag plocka fram min franska, så det blir inte alltför mycket konversation. Vi klarar dock alldeles utmärkt att provar oss igenom deras Grand Cru’er. Riesling, Muscat, Pinot Gris och Gewurztraminer. Fastnar för Bruno Sorgs Grand Cru Pfersigberg Muscat 2007 (ca 18 euro). Lite ung, men komplex och intressant. Överlag prisvärda Grand Cru-viner som dock har ökat i pris de senaste åren.

På kvällen angriper vi de pittoreska restaurangerna i Eguisheim. HIttills har vi inte haft några problem att få plats. Men nu är det lördag kväll och vi får faktiskt leta lite. Jag provar kyckling i rieslingsås. Den serveras med Spätzle, som tyvärr inte är en av mina favoriter. Kycklingen och såsen är dock utmärkta. 

Tarte flambée:

Jag hade upprättat ett fascistinspirerat schema för Alsacedagarna. Planerat in i minsta detalj. Vi följde det i ungefär en halv dag. Sen tog vi det en gnutta mer avslappnat. Men det var bra att ha läst på ordentligt om Alsace innan. Skrivit ner bra producenter, byar och restauranger. Några förutbestämda mål under färden. Det finns så ofantligt många wineshops och producenter att poppa in till längs med ”Route du vin”, att det blir svår att se skogen för alla vinträden annars. Jag kan rekommendera Per Warfvinges sajt om Alsace samt boken ”Mina viner i Alsace” av Kurt-Inge Eklund. Boken finns förövrigt på display hos flera av producenterna han skriver om. Sen finns också klassiska ”Wines of Alsace” av vingurun Tom Stevenson. Erkänner dock att jag inte har läst den.

Kort kan sägas att det är producentens provningsrum inne i någon av byarna som man besöker. Ofta har producenterna delar av vingårdar på olika platser i Alsace, så det är sällan att man åker in till själva vingården på ett besök. Till skillnad från i t ex Toscana eller Mendoza som vi har besökt tidigare.

Nåväl. Till själva reseskildringen.

Vi landade i Karlsruhe ca 09.00 Hyrbilen hämtades ca 10.00 Första stoppet var inplanerat till kl 11.00 i Andlau – norra delen av ”Route du vin”.  Vi låg ca 20 min efter schemat när vi kom dit. I Andlau besökte vi Marc Kreydenweiss. Utan förbokning blev provningen ganska kort. Damen på ”kansliet” var ensam och hade ganska mycket att göra. Vi fick dock välja två viner ur listan att prova. Och engelska var inget problem. Vi valde dels Clos Rebberg Riesling 2006 (21 Euro), dels Clos du Val d´Eléon 2006 (15 Euro) – en blend på Riesling och Pinot Gris. Båda torra viner. Rieslingen har bra balans och vi korkar upp den inköpta flaskan redan senare under resan. Clos du Val d’Eléon har en fin fyllighet från pinot gris, och en bra friskhet och balans från Rieslingen.

Vi åker vidare söderut. Till Bergheim. Där har vi bokat bord för lunch på Wistub du Sommelier. Ett tips från boken ”Mina viner i Alsace”. Ett bra tips ska det visa sig. Vi väljer dagens två-rättersmeny. Sallad med kallrökt lax och vinägrett till förrätt. Till huvudrätt två variationer av anka (filé och lår) med stekt potatis, sauerkraut (vi är ju nära tyskland) och pepparrot. För att hjälpa oss välja vin får vi provsmaka olika viner inför varje rätt. Mycket uppskattat serviceinslag! Till förrätt väljer vi en torr pinot gris över en lite väl frisk silvaner. Till huvudrätt blev det mer spännande. Valde mellan Mittnacht Hunawihr Riesling 2007 och Stoeffler Riesling Grand Cru Schoenenbourg 2001. Jag fastnar för den senare. Komplex, nötig doft med inslag av petroleum och gula äpplen. Smakar av nöt, petroleum och melon. Rund men med bra syra. En typisk mogen Riesling. David väljer istället 2007:an. Med friskhet och syra, en underton av nöt. Grape och tydlig beska. Båda passar fint med rätten, gifter sig med olika delar. Rejäl mat. Fint lagat. Gott och typiskt Alsace. Efter maten är jag på mycket lyckligt humör och slår till på en efterrätt för att avrunda. Får in den godaste chokladtårta (douceur de chocolat) jag någonsin har ätit. Två lager av mörkare choklad. Inte för sött. Luftigt och lätt. Jag måste ta till uttrycket himmelskt.

Efter två timmars måltid har vinproducenterna i Bergheim öppnat igen (att de flesta Alsace-producenter har lunchstängt mellan 12 och 14 är en nyttig bit information). Jag inser att dagsschemat redan har spruckit. Vi skippar Gustave Lorentz och satsar på Marcel Deiss istället. Inte heller här har vi bokat tid. Till vår stora glädje bjuds vi på en riktigt ordentlig provning ändå. I modernt och rymligt provningsrum. Och på bra engelska. Här börjar även jag som passagerare att spotta. Jag kommer att ligga däckad innan middagstid annars. Marcel Deiss filosofi är att druvornas inverkan på vinet är underordnat terroirens inverkan på vinet. Alltså var druvorna odlas. Vi provar oss igenom ungefär 15 viner, mest vita. Tre av terroir-vinerna fastnar vi lite extra för, och köper med oss:

•    Burg, 2005 - kryddig, stor doft och smak, med tydlig sötma. Stort vin med potential, som bör lagras 8-10 år. (36 Euro)
•    Schoffweg, 2004 - rökigt, stall och charketurier i doft. Smaken gränsar intressant nog mot rödvin, men med viss fruktsötma. Blir spännande att korka upp tillsammans med ljust kött. Om sisådär 5-6 år. (32 Euro)

•    Engelgarten, 2005 - Vattenmelon, friskhet och mineral i doft. Återfinns i smaken, tillsammans med en viss fruktsötma. Ett stort vin med potential, som bör lagras 8-10 år. (24 Euro)

Samtliga viner består av Riesling 80% och Pinot Gris 20%, men smakar mycket olika. Enligt Deiss på grund av terroiren. Åsikterna om detta går isär, men spännande är det i alla fall. Och riktigt goda viner.

Regnet öser ner när vi kör vidare mot Ribeauvillé. Där har vi bokat en provning hos Trimbach kl 16.00, via mejl. Bokningen verkar dock ha kommit bort, trots tidigare mejlbekräftelse. Personalen är dessutom betydligt mer intresserade av att hjälpa en herre som precis beställer 10 lådor Riesling. Vi väntar ett tag i provningsrummet men bestämmer oss sedan för att avlägsna oss. Det är inte så att det råder brist på producenter att besöka precis. Med paraplyerna höjda promenerar vi mot centrum av Ribeauvillé, och Louis Sipp. Här är det inga problem att få prova. Det är extra kul att få jämföra olika årgångar och mognadsgrad av samma vin. De flesta producenter erbjuder endast provning av en årgång per vin. Vi provar 2002 och 2007 av Riesling Grand Cru Kirchberg och 2001 och 2007 av Gewurztraminer Grand Cru Osterberg. Den senare av årgång 2001 är ett bra exempel på mogen Gewurtztraminer, och vi slår till på en flaska.

Här känner vi oss mätta av vinprovande för en dag, och ställer GPS’en på byn Eguisheim och vårt hotell Auberge du Rempart. Eguisheim är utan att överdriva en mycket pittoresk och vacker liten by. Kullerstensgator. Färgglada blommor. Och häckande storkar i kyrktornet. Inte något partyliv direkt, men en hel del mysiga restauranger. Vårt hotellrum är fräscht med loftkänsla och kostar 70 Euro per natt (exklusive frukost som kostar 9). Det finns såklart billigare rum, men jag kan rekommendera det om man vill ha något fräscht och hyfsat nyrenoverat.

En parantes är att vi på vägen till Eguisheim och hotellet blev fångade i byn Winsenheim. Det var avspärrat överallt och vi kom inte vidare. Tydligen pågick det en liten tävling. Vid namn Tour de France. Helt ofrivilligt, men inte alls ouppskattat, fann vi oss i rollen som publik. En av resans oväntade bonusinslag.

Bilder på Eguisheim samt Tour de France i Wintzenheim: